Bemötande utöver det vanliga

Natten till onsdagen sov jag uruselt och hade ont i nedre delan av magen och ut i ryggen. Tycker inte att jag blivit helt hundra bra efter min urinblåseinfektion som satte sig på njurarna. Så ont som då har jag nu inte, men tillräckligt för att inte kunna sova.
Klockan nio skulle jag köra mamma till Vårdcentralen för hon har sådana problem med sina värkande, svullna och stickiga fingrar. Kände mig allmänt hängig själv och bestämde mig för ett läkarbesök jag också. Vi satsade på Drop In. Vi kom in i omgångar och sköterskor tittade på oss och bedömde att en läkare bör se oss också. Jag var först ut. Blev lite fundersam när jag såg en kvinnlig läkare stå och vela med en massa papper som hon inte visste vart de skulle vara. Hm.. genast blir jag misstänksam och anande oråd. Jojo, med min vanliga otur så ropade hon upp mitt namn. Av alla människor jag mött i min dag så var detta den mest fruktansvärda person jag träffat inom serviceyrken. Helt empatifri och oerhört otrevlig och arrogant. Hon frågar jättekonstiga frågor om mina symptom samtidigt som hon förklarar vad det inte kan vara eftersom det är si eller så och talar om för mig hur jag känner mig. När jag då försöker förklara att det inte är som hon säger så ber hon mig hålla tyst för nu är hon som pratar. När hon frågar om jag kan klara mig utan medicin så säger jag att om det inte blir värre och att jag kan sova så ka det gå en natt till men inte mer.
Varför sover du inte frågar hon?
Därför att det gör ont!
Vad gör du då?
Ja, jag sitter upp i sängen, tittar på TV på datorn eller ligger och vrider och vänder mig i sängen.
Varför då?
Därför att jag kan inte sova.
Behöver du gå upp och kissa?
Nej, inte direkt men jag gör det ändå för jag inbillar mig att trycket och värken lättar.
Varför då? Gör det ont?
Nej.
Då kan det inte vara urinvägsinfektion.
Nehej, men ont hade jag inte förra gången heller.
Jasså? Nähä.
När hon sen frågade när jag var där sist så sa jag att det var fem sex veckor sen men exakt datum vet jag inte. Det står väl i datorn tyckte jag.
Men då måste jag sätta på datorn, säger människan!!!!
Och kan ni tänka er det var i september, vilket hon mycket starkt påpekade. Det var ju längesen.
Till slut gick jag ut helt matt. Om jag inte mådde dåligt förut så gjorde jag det efter det.
Sen blev det inte bättre än att mamma fick samma j-lskap till doktor. Lycka till, sa jag.
Även mamma fick höra att hon skulle vara tyst för det var hon (doktorn) som pratade.
Man blir alldeles perplex och mållös och hämtar sig först när man kommer ut. Då fick en person som jag känner ta skiten. Vi sa båda att den läkaren var första och sista gången vi gick till. Vi fick besked om att hon snart skulle sluta. Tack Gode Gud för det!
Nu fick jag penicillin trots allt efter många om och men.
På kvällen ställde jag klockan för att vara på möte i Varberg 08.30 idag. Tänkte igår kväll att nu kan jag nog sova gott. Icke tusan heller. Jag hade inte ont men kunde inte sova ändå. Däremot gick det väldigt bra på morgonen och jag vaknade av att det var obehagligt ljust i rummet. Tittade på klockan och hon står på 08.30. Då tar det en stund för 25-öringen att ramla ner. Jag har försovit mig. jag ska ju vara i Varberg NUU!!!
Hade ändå ställt klockan på kvart över sex för att vara ute i god tid. Men jag hade aldrig satt igång den.
Nåväl, dagen gick sin gilla gång med mötet och sen styrelsemöte med FUB i kväll.
Jag har nog en förkylning på gång också. Känns lite rassligt i bronkerna.
Nog med klagomål för idag!

Godnatt!