Hur är det möjligt?

Hur i hela friden kan det regna som det gör? Hade ändå tur när jag cyklade hem från jobbet idag. Det småregnade lite lätt när jag startade för att sen öka i ganska ihärdigt regn. Självklart blev jag onödigt blöt eftersom jag i lördags lånade ut mina regnbyxor och inte la ner de i ryggsäcken igen. När jag sen hängt in mina blöta kläder på tork var regnet inte nådigt. Det fullkomligt vräkte ner nåt helt sanslöst. Såg knappt huset mittemot. Vilken tur jag hade ändå, som hann hem innan det värsta kom.
När vi sedan körde till kören så höll vi på att fastna i viadukten vid McDonalds motet. Där var rejäl översvämning och nu när vi körde hem så hade de stängt av platsen.
Så löjlig man känner sig när man helt plötsligt blir ställd så och inte vet vilken väg man ska ta istället. Ingen skyltning, ingenting. Vi fick vända och köra tillbaka en bit. Körde in på industriområdet och hade till slut ingen aning om vart vi var och vi var inte ensamna. Flera bilar körde runt hit o dit. Men hallå, jag är ju född och uppvuxen i Falkenberg. Jag om nån borde väl veta hur man ska köra! Men det är inte lätt när det är mörkt, dimmigt och i industriområdet poppar det upp hus som man inte visste fanns.
Vi hamnade på en stor parkering med en jättefin byggnad. Det visade sig vara Netto. Oj,vad det var fint. Så ser det inte ut från motorvägen. Nåväl, efter en stunds knixande och vändande hittade vi ut till Vinbergs kyrkby. NU, visste jag vart vi var.

Alltid när det regnar så här mycket får jag en sån där obehaglig känsla. Jag glömmer nämnligen aldrig Tuveraset 1977.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tuveraset
Detta har satt sina spår hos mig. Jag vet att jag bor på lerjord och vi har Ätran bara 100 meter ner. Hm... tänk om.....Usch! Nej, det får man inte tänka på.

Idag har mellandottern gjort sin sista arbetsdag på kardiologen i Linköping. Nu är hon på väg hem till västkusten och barnkardiologen på Östra sjukhuset i Göteborg. Nästan så t.o.m. jag känner det lite pirrigt å hennes vägnar. Men jag vet att hon kommer att klara det jättebra. Svårigheten lär väl vara att inte bli alltför känslomässigt berörd. Det är alltid en extra utmaning att arbeta med barn, men de är helt fantastiska.

Nähä, godnatt gott folk!